Dags att lägga ner

Jag tror att det är ett friskhetstecken, att jag inte längre har något behov av att skriva här, så jag har beslutat mig för att detta blir mitt sista inlägg. I samma veva som jag började jobba, kom Mats hem med en sjusjungande förkylning, som jag förstås smittades av. Jag måste ju bygga upp grundförsvaret på nytt. Tappade nästan rösten och kraxade som en kråka i flera dagar. Nu har jag jobbat full tid i en vecka och har tre dagar kvar innan det blir lov för min del. Det känns riktigt bra att vara i gång igen. På måndag ska vi ha en utvärderingsdag på Såstaholm i Täby Kyrkby, det som förr var Höstsol, ett ålderdomshem för skådisar. Det ska bli kul att se hur det är där sommartid, för jag har bara sett det från julbordsperspektiv förut.

Cykeln har fått vila under min förkylningsperiod, och just nu lockar inte vädret heller till någon cykling. Men det kommer väl bättre dagar. Vi är lite inne på att ta några cykeldagar som semester, kanske på Åland. Vi har bara fem gemensamma dagar att leka med i år.

Just nu är vi hundvakt åt Ingers Kajsa, för det är dop i Göteborg i helgen. Jag tyckte det blev för mycket just nu att åka ner bara för en helg, så vi skickade en present med Inger.

Jag avslutar med att lägga in årets sommardikt och önskar er alla en riktigt skön sommar!
Tack alla som stöttat mig under det här året!

Kram Agneta

I slutet av sommaren står den där
och lyser som självaste solen
Hög och mäktig, med kraftig stam
och med guldglans i gyllene kjolen.

Och inuti dess solgula krans
växer vintermat åt små finkar.
Och utmed stammen gror stora blad
som mot oss i sommarbris vinkar.

Av litet frö blir gigantisk växt.
Det är svårt att förstå vad som händer.
Den solgula blomman sitt ansikte
mot solens sommarvärme vänder.

Under vintern räddar fröna liv
på fåglar, som annars skulle dö.
Men när våren kommer börjar det gro,
där fåglarna tappat ett frö.

Så solrosen ger fåglarna liv
och de bjuder genast igen.
Att ge och ta är inte så dumt,
när det gäller naturen, min vän.

Finkar och mesar, som i vintras fick frön,
har nu i holkarna byggt sina bon.
Det sjunger och piper från husvägg och träd
Mor och far ges ingen pardon.

Och snart byts dun mot fjäderskrud
Det är dags att kasta sig ut
och lära sig flygkonstens ädla art,
vilket alla lär sig till slut.

Så solros och fåglar hör faktiskt ihop
och är viktiga i vår natur.
Att vi kan hjälpa denna process,
tycker jag är en otrolig tur!