Från att tycka att livet höll på att vända till det bättre, så slog magen till igen. Jag blev åter febrig och sur, sur, sur. Lever på Omeprazol nu. Jag inser att det är något jag måste stå ut med, men ibland tar det emot.
Idag är det något bättre, men inte fullt ut. Jag låter kanske gnällig, men jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med den äckliga smaken i munnen och slippa magsyrehostan. Bara att avvakta, förstås!
Snart kommer Inger, min svärmor hit, och hjälper mig att gå ut med hundarna. Mats jobbar heldag idag, så han hann inte med något långvarv.
Tänk att det är vecka 44 redan. Tiden går trots allt ganska fort. Jag önskar allt skolfolk några sköna lediga dagar. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Agneta!
SvaraRaderaTänker på dig ofta och mina grabbar hemma frågar om dig lite då och då. Det är ju så mycket man kan handla och samtidigt stödja rosa bandet med hemma hos oss är det allt från disktrasor, skurmoppar till skönhetsartiklar.Och det gör att vi ofta pratar om sjukdomen och hur den kan påverka oss utan att vi själva direkt blir drabbade.Hoppas verkligen att du snart mår bättre så kanske vi kan komma och hälsa på dig. Med vi menar jag Eva och Maria (slöjd) & så jag.Må så gott Kram Micaela
Håll ut syrran!
SvaraRaderaP har fått sålt lägenheten efter jättemycket jobb. Nu håller vi på och tömmer den. Kram, L
Snälla Agneta, självklart måste du tillåta dig att gnälla och klaga, gråta och skrika, för det måste ju mellan varven kännas orättvist att "just jag ska drabbas". Tänk så mycket gnäll, vi fortfarande friska, tillåter oss för egentligen små bagateller. Du har det verkligen inte för roligt just nu. Tycker du varit så tapper och positiv hela tiden så KLAGA PÅ när det känns tröstlöst. Vet att du sedan har förmåga att se det som är positivt och bli glad en stund igen. Känner med dig, tänker på dig! Kramar från Elisabet
SvaraRadera