Det drar ihop sig

I morse träffade jag biträdande chefssköterskan på behandlingsavdelningen. Hon gick igenom vad jag har att vänta mig den närmaste tiden. Inte så kul att höra, men vad kan jag göra? Att jag kommer att tappa håret tycker jag är det minsta obehaget, för det kommer ju igen. Får en remiss att gå och skaffa mig en peruk. Ska jag bli blondin eller dramatiskt svarthårig?

Jag kan komma att spy, men det brukar bara bli en eller annan gång, sedan kommer jag att känna mig illamående 4-5 dagar. Då gäller det att inte äta sina favoriträtter, för de kan komma att förknippas med illamående framöver. Stekos är inte heller något man vill känna, så någon form av sallader kan funka bäst. Eller kallskuret. Jag får dricka vad jag vill och känner för, men bubbliga drycker kan vara att föredra. Salta kex rekommenderade hon också.

Dag två ska man sticka in en spruta i magen. Det gör tydligen många själv, men det vete katten om jag vill göra... Man ska ta en massa tabletter också på hemmaplan.

Lite senare blir slemhinnorna påverkade. Det kan innebära blåsor i munnen. :( Det kan motverkas av att man gurglar med vichyvatten eller äter lingonsylt. Även ögonen kan kännas grusiga.

Många blir stenhårda i magen, men det finns medicin för sånt också. Och man kan ju äta mycket fibrer och katrinplommon.

Slutligen slås förstås en massa vita blodkroppar ut, och jag blir mer infektionskänslig.

Åh, vad jag ser fram emot detta! (ironi)

När börjar det då? Kanske på onsdag, kanske på torsdag. Dosan jag ska ha i axeln hinner de inte operera in, så första omgången får jag via handen.

En behandling tar ca tre timmar. Första gången får jag eget rum. Där kan jag ligga på en säng eller sitta i en stol. Där finns också en TV. Mats kommer att vara med den första gången åtminstone. Gulle honom! :D Han får väl blunda eller titta bort när de sticker i mig.

Idag gjorde jag de sista testen inför starten. EKG och MUGA har gett dem min hjärtstatus inför behandlingen, så nu kan de se hur min kropp reagerar på gifterna.

Bröt ihop ett tag idag också. Min irit, kronisk regnbågshinneinflammation, har naturligtvis slagit till igen. För att få ut medicin måste man åka och visa upp sig på St Erik. Jag försökte få till det idag, men jag hade a) inte hunnit b) fått utsätta mig för smitta i väntrummet. Men för att få ut medicin, så skulle jag boka in en tid på Täby om en vecka eller så, och jag bara inte orkar med det också just nu. Det har blivit en sak för mycket. :( Någon skulle kontakta mig idag, men jag hörde inget mer. Så nu står jag här med bara några få droppar kvar från förra omgången. Ska det vara så svårt att ge mig ett recept? Jag har ju gjort det här mer än en gång tidigare!!!

Något mer positivt är att Joker blev av med sina dränageslangar idag. De tyckte att det läkte fint och att jag hade tvättat sår och slangar väl. :) Tratthund blir han dock fortfarande till nästa måndag, då förhoppningsvis alla stygnen tas.

I morgon blir det till att åka och handla hem lite basvaror till illamåendedagarna.

Håll tummarna för att jag tål cellgiftet (de skjuter med grovt artilleri) så bra man bara kan!

Kram, alla!

Helg

Efter en natt av regn, sken solen åter i morse. Jag och hundarna satt/låg ute och njöt. Joker med tratt på huvudet låg utsträckt i gräset medan vinden rufsade om hans päls, medan Molly låg nere i gruset. Själv satt jag med en bok i handen i solen och hade det bra. Jag läser just nu fjärde delen av Jo Nesbös serie om polisen Harry Hole. Det här tycker jag är den bästa delen hittills. Börjar närma mig slutet, och det är riktigt spännande.

Eftermiddagssejouren utomhus avbröts plötsligt av att grannhundarna började skälla. Joker flög upp och började springa, men jag lyckades få stopp på honom. Han kom lunkande tillbaka, och då såg jag att han hade blod på tratten. Eftersom jag hade rengjort den innan han gick ut, så visste jag att det var något nytt. In med hunden i köket och ner på golvet för att undersöka såret. Ett eller två stygn hade gått upp. Det var bara att trycka med kompress tills det slutade blöda. Sen ringde jag Ultuna för att höra om jag måste åka in med honom för att sy ihop det igen, men hon trodde att det skulle gå bra ändå. Skönt! Det tar trots allt ca 45 minuter att åka dit.

Det var väl det mest dramatiska som hänt idag. Har kikat på Finnkampen, förstås. Det kan bli en intressant andradag. Glömmer aldrig Finnkampen jag såg på Stadion, då Anders Gärderud slog världsrekord. Vilken stämning!

Tack för alla go'a inlägg! Det är skönt med vänner :D

En vecka efter beskedet

Ännu är det några augustidagar kvar, men i kvällsljuset kan man börja ana att hösten smyger närmre.

Det händer mycket på en vecka ibland. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Från att golvet försvinner under fötterna, till att man landar i en ny verklighet. Jag tror i alla fall att jag har landat ganska bra. Tänk bara så jag springer till sjukhuset numera. Där har jag väl bara satt min fot som besökare till andra förut. :)

Idag trodde jag att jag skulle gå igenom den sista undersökningen innan starten av cellgift, men de lyckades peta in hjärtat på måndag också, EKG och MUGA (koll av hjärtmuskulaturen). Idag är jag lätt radioaktiv. Undersökningen var väl inget att orda om egentligen, om man inte, som jag, har en skraltig rygg. Det skrek i den när jag skulle ner på den hårda britsen. En kudde under knäna hjälpte inte nämvärt, men det var bara att bita ihop och ligga still i ca 20 minuter. Jag behövde i alla fall inte göra om proceduren. Det blir något liknande på måndag, tror jag, men då ska jag gardera mig med en värktablett innan.

Vi hade också ett kort samtal med min läkare på morgonen. Han berättade att jag var OK som försökskanin. Den nya medicinen, som jag ska testa, är inte ett nytt cellgift, utan den ska angripa cancercellerna direkt, utan cellgiftets biverkningar. Det låter skönt! Men först ska jag ha tre omgångar ordinarie cellgift, sedan tre perioder med ett annat cellgift + den nya medicinen för att sedan i ett år fortsätta med enbart den nya medicinen. På måndag ska jag få veta mer, rent praktiskt, hur det hela kommer att gå till. Vad som återstår är en tid hos kirurg, för att stoppa in en liten dosa uppe vid axeln. Sen är det bara att köra igång.

Glädjande är det att Joker är hemma igen. Han ser lite eländig ut i sin tratt, men han har snabbt lärt sig att stå snällt och vänta på att få den på sig efter små promenader i koppel. Under hakan har han dränage, som ska tas bort på måndag. Äter gör han med god aptit, vilket är härligt att se. Molly är lite rädd för tratten och morrar om han kommer för nära.

Vår andra kille har fattat att det är svamptider. Han trivs i min handmålade svampkorg, som står högst uppe på en bokhylla. Allra helst ligger han där när valpen Kajsa är på besök. Läskigt litet kryp, tycker han. :)

Prenumerera på bloggen

Hej igen!

Om du vill prenumerera på den här bloggen, så att du lätt hittar tillbaka, så ska du klicka på Inlägg (Atom), som står längst ner under inläggen. Sen kan du välja Prenumerera på denna feed. Då lägger den sig under Favoriter (gula stjärnan), med en rödvit symbol framför. Där ser du också om det kommit nya inlägg sedan du sist var ute.

Easy peasy :D

Vilken kontrast!

Dels till det liv jag hade innan beskedet, dels med tanke på datortomografin jag gjorde idag. Det är första gången jag fått kontrastvätska insprutad. I förrgår fick jag tid för besöket hemskickat. Där stod att om jag var allergisk mor kontrastvätska skulle jag höra av mig minst en vecka innan. Det är kul med förformulerade brev, som inte stämmer. :) Jag hade dock inga problem, så nu vet jag det. Återstår att se vad som syntes på "plåtarna".

Idag blev till sist också Joker (vår yngling till hund) opererad. Han skulle ha gjort det förra onsdagen, men hans veterinär blev sjuk. Operationen gick bra, men han kommer att få ha dränage i några dagar för att vätskan i käken ska kunna rinna ut. Han hade en spottcysta, så nu har de opererat bort ett antal spottkörtlar. Förhoppningsvis för gott, men det kan komma tillbaka. Vi får nog hämta hem honom i morgon. Han och jag... :)

I morgon har jag inga läkarbesök eller undersökningar inbokade. Skönt! Jag kanske hinner med en shoppingrunda i Uppsala innan jag hämtar Joker. Igår vann jag hela 800 pix på nätbanditer, så jag har ju lite extra i plånboken. ;)

Efter regn kommer solsken, och så har det ju varit idag. Hoppas morgondagen blir fin!

Så började det

Hej, alla!

Tror att det finns en eller annan som vill följa mina öden och äventyr i sjukvården. Det är nu nästan en vecka sen jag fick det läskiga beskedet att jag har drabbats av bröstcancer. Innan dess hade jag en längre period av vånda, innan jag tog steget att gå till läkare.

Det första symptomet kopplade jag inte direkt till bröstcancer. Jag liksom svullnade i bröstgården, så jag trodde att det var en mjölkkörtelinflammation eller liknande. Det var faktiskt en artikel i en veckotidning, som fick mig att förstå att också detta var symptom på bröstcancer. Nu gick jag igenom mitt bröst och hittade en knöl, som inte borde finnas.

Men kanske, kanske var det något övergående... eller åtminstone godartat...

Jag fick kämpa hårt med mig själv innan jag la korten på bordet och berättade för min man. Dagen därpå var det dags för besök på vårdcentralen. Där fick jag veta att jag skulle få en remiss till mammografi och stickprov.

En ny väntan tog vid. Om remissen skulle dröja länge, var det nog inte så farligt, skulle den komma snabbt var det nog lika med fel besked. Det dröjde cirka två veckor, varken kort eller lång tid.

På Danderyd fick jag efter undersökningarna - mammografi, ultraljud och stickprov - en tid redan till nästa dag. Ooops! Det kunde väl bara betyda en sak. Kunde inte nästa dag, så jag fick en ny tid till dagen därpå.

Mats följde med, och det var jag glad för. Usch, att behöva få såna här besked ensam! Trots att jag förstod vad som skulle komma, så försvann golvet under mina fötter, hjärtat slog som en galning och tårarna kom. Inte jag!!!

Försökte ta in vad läkaren sa, men hade inte så många frågor just då. Vad jag visste om bröstcancer var ju sånt jag hört om andra, och för länge sen. Nu fick jag veta att man inte längre börjar med att operera bröst och lymfa (ja, den var också angripen), utan nu börjar man med cellgift. Och det har man ju hört om hur läskigt och otäckt det är. Men vad har man för val?

Så från den ena dagen till nästa var jag sjukskriven. Det är inte så lämpligt att jobba i en skola pga smittrisken. Man blir ju lättare mottaglig när försvaret slås ut.

Efter läkarbesöket fick jag ta en ny tur upp till mammografiavdelningen, där de tog ett lite större stickprov under lokalbedövning. Inte alls så illa som jag hade befarat. Sedan fick jag ett par lugna dagar till nästa omgång undersökningar står på tur.

Trodde att jag skulle röntga lungorna idag, men det blev bara ett läkarbesök. Nu var jag lite mer samlad, och hade forskat lite på nätet, så jag visste bättre vad jag skulle fråga om. Fick veta att knölen är mottaglig för östrogen, vilket innebär att den hör till de mer snabbväxande. Men jag får vänta ytterligare cirka 1½ vecka innan de sätter igång behandlingen. De har ett prov kvar att få svar på. Beroende på vad det svaret är, så får jag antingen en vanlig ordinär cellgiftsbehandling, eller så kommer jag med i ett försöksprojekt, där de testar en ny medicin. I det sistnämnda fallet kommer jag att få genomgå fler tester under tiden, så att de kan se om den nya medicinen hjälper. Lugn, jag kommer i såna fall att få komplettera med ordinarie cellgift, så någonting ska väl bita.

Tycker också att det är skönt artt jag inte behöver stanna kvar på sjukhuset. Cellgiftsbehandlingen tar några timmar, och sen får jag åka hem. Har jag ingen skjuts tillgänglig, så får jag en sjuktaxibiljett. Hur jag reagerar på behandlingen blir en senare fråga. Försöker se positivt på det hela och likna det vid ett äventyr.

Här ska krigas!!!