En vecka efter beskedet

Ännu är det några augustidagar kvar, men i kvällsljuset kan man börja ana att hösten smyger närmre.

Det händer mycket på en vecka ibland. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Från att golvet försvinner under fötterna, till att man landar i en ny verklighet. Jag tror i alla fall att jag har landat ganska bra. Tänk bara så jag springer till sjukhuset numera. Där har jag väl bara satt min fot som besökare till andra förut. :)

Idag trodde jag att jag skulle gå igenom den sista undersökningen innan starten av cellgift, men de lyckades peta in hjärtat på måndag också, EKG och MUGA (koll av hjärtmuskulaturen). Idag är jag lätt radioaktiv. Undersökningen var väl inget att orda om egentligen, om man inte, som jag, har en skraltig rygg. Det skrek i den när jag skulle ner på den hårda britsen. En kudde under knäna hjälpte inte nämvärt, men det var bara att bita ihop och ligga still i ca 20 minuter. Jag behövde i alla fall inte göra om proceduren. Det blir något liknande på måndag, tror jag, men då ska jag gardera mig med en värktablett innan.

Vi hade också ett kort samtal med min läkare på morgonen. Han berättade att jag var OK som försökskanin. Den nya medicinen, som jag ska testa, är inte ett nytt cellgift, utan den ska angripa cancercellerna direkt, utan cellgiftets biverkningar. Det låter skönt! Men först ska jag ha tre omgångar ordinarie cellgift, sedan tre perioder med ett annat cellgift + den nya medicinen för att sedan i ett år fortsätta med enbart den nya medicinen. På måndag ska jag få veta mer, rent praktiskt, hur det hela kommer att gå till. Vad som återstår är en tid hos kirurg, för att stoppa in en liten dosa uppe vid axeln. Sen är det bara att köra igång.

Glädjande är det att Joker är hemma igen. Han ser lite eländig ut i sin tratt, men han har snabbt lärt sig att stå snällt och vänta på att få den på sig efter små promenader i koppel. Under hakan har han dränage, som ska tas bort på måndag. Äter gör han med god aptit, vilket är härligt att se. Molly är lite rädd för tratten och morrar om han kommer för nära.

Vår andra kille har fattat att det är svamptider. Han trivs i min handmålade svampkorg, som står högst uppe på en bokhylla. Allra helst ligger han där när valpen Kajsa är på besök. Läskigt litet kryp, tycker han. :)