Så började det

Hej, alla!

Tror att det finns en eller annan som vill följa mina öden och äventyr i sjukvården. Det är nu nästan en vecka sen jag fick det läskiga beskedet att jag har drabbats av bröstcancer. Innan dess hade jag en längre period av vånda, innan jag tog steget att gå till läkare.

Det första symptomet kopplade jag inte direkt till bröstcancer. Jag liksom svullnade i bröstgården, så jag trodde att det var en mjölkkörtelinflammation eller liknande. Det var faktiskt en artikel i en veckotidning, som fick mig att förstå att också detta var symptom på bröstcancer. Nu gick jag igenom mitt bröst och hittade en knöl, som inte borde finnas.

Men kanske, kanske var det något övergående... eller åtminstone godartat...

Jag fick kämpa hårt med mig själv innan jag la korten på bordet och berättade för min man. Dagen därpå var det dags för besök på vårdcentralen. Där fick jag veta att jag skulle få en remiss till mammografi och stickprov.

En ny väntan tog vid. Om remissen skulle dröja länge, var det nog inte så farligt, skulle den komma snabbt var det nog lika med fel besked. Det dröjde cirka två veckor, varken kort eller lång tid.

På Danderyd fick jag efter undersökningarna - mammografi, ultraljud och stickprov - en tid redan till nästa dag. Ooops! Det kunde väl bara betyda en sak. Kunde inte nästa dag, så jag fick en ny tid till dagen därpå.

Mats följde med, och det var jag glad för. Usch, att behöva få såna här besked ensam! Trots att jag förstod vad som skulle komma, så försvann golvet under mina fötter, hjärtat slog som en galning och tårarna kom. Inte jag!!!

Försökte ta in vad läkaren sa, men hade inte så många frågor just då. Vad jag visste om bröstcancer var ju sånt jag hört om andra, och för länge sen. Nu fick jag veta att man inte längre börjar med att operera bröst och lymfa (ja, den var också angripen), utan nu börjar man med cellgift. Och det har man ju hört om hur läskigt och otäckt det är. Men vad har man för val?

Så från den ena dagen till nästa var jag sjukskriven. Det är inte så lämpligt att jobba i en skola pga smittrisken. Man blir ju lättare mottaglig när försvaret slås ut.

Efter läkarbesöket fick jag ta en ny tur upp till mammografiavdelningen, där de tog ett lite större stickprov under lokalbedövning. Inte alls så illa som jag hade befarat. Sedan fick jag ett par lugna dagar till nästa omgång undersökningar står på tur.

Trodde att jag skulle röntga lungorna idag, men det blev bara ett läkarbesök. Nu var jag lite mer samlad, och hade forskat lite på nätet, så jag visste bättre vad jag skulle fråga om. Fick veta att knölen är mottaglig för östrogen, vilket innebär att den hör till de mer snabbväxande. Men jag får vänta ytterligare cirka 1½ vecka innan de sätter igång behandlingen. De har ett prov kvar att få svar på. Beroende på vad det svaret är, så får jag antingen en vanlig ordinär cellgiftsbehandling, eller så kommer jag med i ett försöksprojekt, där de testar en ny medicin. I det sistnämnda fallet kommer jag att få genomgå fler tester under tiden, så att de kan se om den nya medicinen hjälper. Lugn, jag kommer i såna fall att få komplettera med ordinarie cellgift, så någonting ska väl bita.

Tycker också att det är skönt artt jag inte behöver stanna kvar på sjukhuset. Cellgiftsbehandlingen tar några timmar, och sen får jag åka hem. Har jag ingen skjuts tillgänglig, så får jag en sjuktaxibiljett. Hur jag reagerar på behandlingen blir en senare fråga. Försöker se positivt på det hela och likna det vid ett äventyr.

Här ska krigas!!!