Den nakna sanningen

Jodå, igår kväll stod jag inte ut längre. De kala fläckarna blev allt fler och det såg inte vackert ut. Det kliade och kliade och jag drog och drog. Till sist beordrade jag Mats att ge sig på skallen med hans elrakmaskin, som också har en hårrakarfunktion. Jag måste tillstå att det var med stor nyfikenhet jag såg hårtestarna falla. Hur många av oss har sett hur vi ser ut utan hår? Skulle jag stå ut med bilden av mig själv?

Till slut var det jag som fick putsa framsidan av skallen. En ny Agneta tittade fram i spegeln, men det var inte så chockartat som jag hade trott. Kunde Nefertite, så kan väl jag! :D

Däremot kändes det inte alls som jag hade trott. Jag tyckte det kändes våtvarmt och klibbigt, och det var irriterande när stubben drogs åt fel håll på kudden. Det drar definitivt mer, så peruk eller sjal blir nog bäst ute. Jag som nästan aldrig använder mössa ens om vintern. Gissa mitt tjocka hår har stått emot! :)

Idag har jag varit in till norrtälje sjukhus för ett siste blodprov innan nästa omgång cellgift, som jag får i morgon. Då var jagiklädd ett vackert huckle, som min syster knåpade ihop idag. Hon hittade ett roligt tyg på loppis igår som hon använde.

Njut av fina höstdagar - det gör jag! :D

Sparar in på hårschampo i alla fall ;)