På vift i stora världen...

... betyder numera att jag besöker sjukhus eller vårdcentraler. Idag var det läkarbesök på DS som stod på tur. Min läkare ville kika på mig innan nästa kur, som är på tisdag. Han armen om mina axlar medan vi gick till hans rum. Hur många läkare gör det? Efter lite småprat om hur jag har mått, så kände han på "söta" knölen. Han höll med om att den minskat något och att den nu var mer elastisk. Det låter ju bra!

Sedan fortsatte jag till KS för att hämta mina kvarglömda kläder. Min närmsta sänggranne hade fått åka hem, vilket jag är glad för, men jag träffade två andra damer, som fortfarande var kvar. Den ena ville inget hellre än att komma hem, medan den andra absolut ville vara kvar, så länge hennes blodvärden var så dåliga. Jag stannade och pratade en stund. Sa sen hej, och fick till svar: Hoppas att vi aldrig ses igen! Ja, inte under de här omständigheterna i alla fall.

På eftermiddagen gjorde jag en biltur till. Vi har lämnat in Mats bil för service i Norrtälje. Det är bäst att passa på att köra lite nu, för snart får jag snällt hålla mig hemma.

Igår satt jag och fyllde i ett papper från försäkringskassan. Att jag ska meddela lön och arbetstider är väl OK, men är det verkligen jag som ska avgöra om jag kan jobba eller ej? Räcker det inte med ett läkarintyg? Vad trött man blir...